Man kan nog säga att en film "fungerar" när de känslor man som åskådare upplever är de som filmskaparna avsåg. Det är det enda kriterium jag kan tänka mig, i alla fall. Om man ser saken ur det perspektivet så får man säga att Wolf Creek "fungerar". Frågan är dock om det alltid är en bra sak - om man verkligen vill genomlida de där känslorna alla gånger.

Filmen börjar bra. Vi möter tre tjugoåringar - en kille, två tjejer. De företager sig en liten tripp till Australiens folktomma vidder, och bestämmer sig för att besöka Wolf Creek - en uråldrig, jättelik krater där en meteor slog ner en gång i tiden med en kraft motsvarande 200 atomvapen. Allt detta hanteras väldigt väl; skådespelarna ser ut, låter och beter sig som tjugoåringar. Filmen bygger inte upp en massa onödiga, ytliga konflikter mellan dem, utan låter dem helt enkelt vara goda vänner som har roligt ihop. Det filmas med visuell känsla för både det resande livet och den storslagna naturupplevelsen.

Sedan händer något. De tre karaktärernas klockor stannar alla samtidigt på 18.30. Deras bil vägrar starta. Till synes kan de alltså inte ta sig från Wolf Creek, eller kalla på hjälp (detta är en av de filmer som låtsas om att unga människor inte äger mobiltelefoner, men det är kanske lika bra, för annars hade vi än en gång fått höra de där usla ursäkterna "batterierna är slut!" och "fan här är ingen täckning!").

Tur då att en gammal gubbe dyker upp och lovar hjälpa dem. Här bestämmer sig sedan människorna bakom filmen att spela publiken ett litet spratt. Denna film som tills nyss var behaglig och välgjord blir en avskyvärd liten tortyrhistoria. Detta är långt ifrån ett nytt grepp inom skräckfilm - i princip varenda tonåringar-besöker-stuga-i-skogen-film som någonsin gjorts följer denna mall. De flesta brukar dock inte, som Wolf Creek, vänta hälften av sin speltid med att låta det hända.

Filmskaparna tyckte säkerligen att det var ett coolt grepp: "allt är mysigt och sedan överraskar vi dem med allehanda jävligheter". Problemet är bara att det vi får uppleva alltså är tortyr. Inga fräscha grepp, ingen intressant storymekanik... ingenting annat än obehag. Karaktärerna verkar kunna ta sig ur en situation, men sedan rycks mattan bort under deras fötter. Hoppet bryts ideligen ner. Jag står ut med mycket på film, men jag drar faktiskt gränsen vid renodlad sadism. Filmer som House of a 1000 Corpses och The Devil's Rejects faller mig inte i smaken just av denna anledning. Det finns ingen som helst anledning att se filmer vars enda uppgift tycks vara att visa folk som lider i händerna på en psykopat. Ingen alls.

Man skulle kunna berömma skådisarna för deras insatser, och man skulle kunna berömma regissören för att han i så stor utsträckning lyckas få en att känna såsom han vill. Men vad vore meningen? Man kan ju lika gärna berömma nazisterna för deras effektivitet i koncentrationslägren.

Och förresten: filmen behagar aldrig förklara varför karaktärernas klockor stannade, eller varför bilen vägrade starta. Hintas det om någonting övernaturligt här? Jag vet inte. Jag vet bara att om några spöken var inblandade så önskar man att de saboterat filmteamets kameror istället så vi alla sluppit se Wolf Creek.

Komikern och skådespelaren George Carlin är död. De flesta känner igen honom från biroller i filmer som Dogma och Jersey Girl, men det var nog som stå-uppare han gjorde sina främsta insatser.

Så här får ni lite av hans grejer. Man gapskrattar kanske inte, men det är alltid tänkvärt... Jag älskar i synnerhet det första klippet.

Spelar nu ett avsnitt av Alone in the Dark som är helt och hållet fantastiskt. Man sitter i en taxi och flyr genom New York. De ondskans makter som har släppts lös håller på att förstöra staden kring en - gatorna bryts upp, bilar flyger omkring, det exploderar, det brinner... fullkomligt kaos. Och på mindre än två minuter har spelet gjort bilkörningen roligare än vad Grand Theft Auto någonsin varit.

(Liten notis: bilden ovan kommer från Wii-varianten av spelet, och därför är grafiken där inte lika toksnygg som på Xbox. Jag har inget emot Wii, det är den mest unika konsollen, men grafikmässigt ligger den nog lite efter. Tror jag.)

Läs det här, om ni är intresserade av den senaste Tom Cruise/Valkyrie-incidenten. För mig räcker det dock att enbart titta på bilderna för att jag ska bli helt och fullt övertygad om att de har manipulerats.

Min misstanke är att man försökt göra den gode Claus mer lik Tom Cruise för att lättare sälja honom i rollen, framförallt till tyskarna. Claus har ju blivit något av en nationalhjälte i det där landet efter att han (dessvärre) misslyckades med att knäppa Adolf Hitler (som, med Eddie Izzards precisa ord, var "a massmurdering fuck-head").

Dels kan man ju förstå om våra korvätande vänner där nere blir sura om det kommer nån Hollywoodsk pretty boy som ska gestalta en så vördad person som Claus. Att sedan Tom Cruise är scientolog har inte gjort saken lättare - enligt rapporter på imdb.com (3/7 -07) så fick man inte spela in filmen på vissa platser, just eftersom han tillhör sagda "religion".

Jag är inget stort fan av Tom Cruise, och scientologi är för mig skrattretande. Men verkligen... förbjuda en skådespelare att spela in en film på vissa platser på grund av hans religion? Borde inte tyskarna vara liiite mer försiktiga på den fronten, med tanke på de där små dispyterna de orsakade under nittonhundratalets första hälft?

En liten varning är på sin plats - jag tänker i denna recension avslöja lite om vad som orsakar fenomenen i The Happening. Det är egentligen ingen superstor spoiler eftersom detta börjar nystas upp ganska tidigt i filmen, men jag vill likväl förvarna er.

De delar av M. Night Shyamalans karriär jag är bekant med har bestått av två ganska bra filmer (The Sixth Sense och Signs), en medikoer (Unbreakable) och en tokusel (The Village). (Lady in the Water har jag alltså inte sett, och enligt de flesta är det väl det bästa alternativet.)

I de inledande scenerna i hans senaste film, The Happening, får vi se hur en samling New York-bor som lever sina liv plötsligt stanna upp... och sedan ta livet av sig. Byggnadsarbetare hoppar ner från taken de arbetar på, en polis skjuter sig själv i huvudet, en man på ett zoo hoppar in till lejonen, etc. Alla i filmen tycker detta är märkligt, men för mig bekräftade det snarare min bild av New Yorkare.

I Philadelphia undervisar läraren Elliot (Mark Wahlberg), som beordras skicka hem alla elever för dagen på grund av det som nu misstänks vara något slags kemiskt terroristangrepp. I fruktan att även Philadelphia skall anfallas tar han med sig sin fru och följer med en kollega (John Leguizamo, som för en gång inte är typecastad som  latinoamerikan med attityd) på en tågfärd ut på landet. Tåget stannar mitt i ingenstans. Signalerna är döda. Frågorna de alla ställer sig är: vart ska man ta vägen och hur ska man ta sig dit?

Resten av filmen går mest ut på att våra huvudkaraktärer tar sig från ett lantligt ställe till ett annat lantligt ställe. Någon tar livet av sig. Nytt ställe. Någon tar livet av sig. Nytt ställe. Död. Same old, same old. Det är som en road movie utan någon egentlig road.

Problemet med en film som denna är många, och det är lite svårt att veta var man ska börja. Det kanske största klagomålet är någonting som man inte riktigt har grepp om förrän filmen är över - nämligen det faktum att storyn i sig är riktigt, riktigt svag. Den saknar driv och mål.

Det som orsakar fenomenen är moder jord. Naturen uppfattar människan som ett hot och börjar därför släppa ut gifter som "blockerar vår överlevnadsinstinkt" ...eller nåt åt det hållet. Det hela förklaras väldigt snurrigt av en botanist som huvudkaraktärerna helt enkelt snubblar över (aaah... slumpen... den usle manusförfattarens första, sista och enda utväg).

Om ni tar er ett tag och funderar över hur en film som börjar på det sätt jag beskrev ovan skall sluta så kommer ni att komma på samma sak som regissören - det finns inget bra slut. Det finns faktiskt inget slut överhuvudtaget.

Shyamalan låter därför Mark Wahlberg och hans fru ha någon slags odefinierad kris i sin relation. Genom att knuffa fram denna relation i förgrunden under filmens klimax - och tro mig, jag tvekar verkligen inför att använda den termen för att beskriva filmens kulmen - så tror han att publiken kanske inte ska fokusera på hur högst bristfällig hans hemmasnickrade naturkatastrofsstory faktiskt är. Problemet är att varken Wahlberg eller hans fruga känns som riktiga karaktärer. Wahlberg är helt slätstruken (många som skriver film gör, i min mening, misstaget att tro att "vanliga" människor inte har några riktiga passioner eller karaktärsdrag utan bara är tråkiga) och hans hustru är mest obegriplig. Fascinerande att någon försöker få två sådana karaktärer att bära en film. Uselhet ska distrahera oss från uselhet.

Sen har vi det här med naturfenomenet. Det är väldigt svårt att svälja. Hela resonemanget bakom det som händer är skrattretande. Och samtidigt lyckas Shyamalan inte få till det i relation till karaktärerna heller. Om luften är full av någonting som dödar folk och man därför gömmer sig inne i ett hus... finns det då inte en  MILJARD olika ställen i det huset som luften kan ta sig in genom? I synnerhet om huset är 80 år gammalt och tycks vara i oerhört behov av reparationer? Räcker det verkligen med att försluta springan under dörren med en handduk? Man köper liksom ingenting av det man ser.

Filmen har dock sina kvaliteter. Effekterna är riktigt bra, och filmen vinner också på att Shyamalan vågar visa lite våld och blod (det gör att hotet känns mer på riktigt). Man hoppar till rejält vid något tillfälle, men det beror kanske mest på att kompositören James Newton Howard skjuter in de högsta orkesterstötar ni någonsin hört i soundtracket. Ytterst gillar jag också tanken på att moder natur bestämmer sig för att mänskligheten blivit en ovälkommen hyresgäst, även om man verkligen önskar att de delarna av manuset gåtts igenom rejält av någon med en aningen mer kritisk blick. Men spelar allt det där någon roll utan en driven story och karaktärer man bryr sig om?

The Happening gav mig främst två vibbar: 1) skulle kunna vara baserad på en roman av Stephen King och 2) gjord för TV. Om ni vill betala 75 spänn efter att ha läst det, så varsågoda.

Och förresten... filmen har ingen twist.

"Some trust fund prosecutor, got off-message at Yale, thinks he's gonna run this up the flagpole, make a name for himself, maybe get elected some two-bit, congressman from nowhere, with the result that Russia or China can suddenly start having, at our expense, all the advantages we enjoy here. No, I tell you. No, sir. Corruption charges! Corruption? Corruption is government intrusion into market efficiencies in the form of regulations. That's Milton Friedman. He got a goddamn Nobel Prize. We have laws against it precisely so we can get away with it. Corruption is our protection. Corruption keeps us safe and warm. Corruption is why you and I are prancing around in here instead of fighting over scraps of meat out in the streets. Corruption is why we win."